I boken Perspektiv på lärande (Phillips och Soltis, 2014) fram går det att enligt behaviorismen är lärandet att skaffa sig ett nya inlärnings beteende. Beröm ligger väldigt mycket i framkant för att skapa dessa. En stimulans som leder till en ny respons skapar nya lärtillfällen. Detta kan jämföras med Skinners forskning samt experiment kring hur vi använder oss av olika förstärknings betingning för att skapa mer och fortsatt lust till att lära.
Phillips, D. C., & Soltis, J. F.
(2014). Perspektiv på lärande (2. uppl). Lund: Studentlitteratur.
Något som vi funderade över i gruppen om Nottinghams (2013) utmaningsmodell var, att det var svårt att inkludera hela klassen. Om du har en
klass med 30 elever, så får du räkna med att alla inte är lika hängivna att
delta i diskussioner. Förutom personer i behov av särskilt stöd, finns det även
elever som är introverta eller helt enkelt blyga. De som hellre sitter helt
tysta och lyssnar tills de får ordet. Frågan som vi ställde oss var ”om man
arbetar enligt utmaningsmodellen, leder det till en metakognition även hos de
som endast sitter och lyssnar och inte deltar aktivt i diskussionen?”. En
metakognition är enligt Nottingham (2013) en avgörande faktor i
inlärningsprocessen, och det är när en elev blir medveten om sitt eget tänkande
och hur dennes tankar utvecklas och anpassas kring begreppet.
Vad tror ni? Lär sig även de elever som inte själva tar
ordet? Meningen med utmaningsmodellen är att eleverna ska med hjälp av antingen
varandra eller läraren, ta sig ur gropen som Nottingham (2013) kallar det, för
att få en vidare förståelse. Tror ni att utmaningsmodellen fungerar för en hel
klass? Hur kan läraren nå ut till de tysta eleverna?
Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet: återkoppling, ansträngning,
utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm: Natur & kultur.
Efter att ha tagit del av all litteratur kring specialpedagogik och teoretiska perspektiv har jag fått mig en stor funderare över hur
jag kommer hantera olika situationer i min framtida roll som lärare. Jag tycker
att specialpedagogik är väldigt intressant ämne eftersom det aldrig finns
några perfekta lösningar utan att jag som lärare kommer få anpassa min
undervisning för att det ska passa just den klassen, eller just den eleven.
Vilket blir ett klassiskt dilemmaperspektiv om vi tittar på det utifrån specialpedagogiska
perspektiv. Det kritiska perspektivet förespråkar att det skolans uppgift att
ha ett förebyggande arbete kring elevers eventuella svårigheter. Skolmiljön ska
vara inkluderande för att alla elever ska kunna utvecklas utifrån sina egna
förutsättningar. (Lundgren, Säljö, Liberg 2014, s. 383-387). Skollagen säger
att utbildningen ska ta hänsyn till elevers olika behov och alla människors lika
värde betonas (2010:800). Även i läroplanen för grundskolan, förskoleklassen
och fritidshemmet 2011 kan vi läsa om att skolans uppgift är att se till så
varje elev ges möjlighet att finna sin unika egenart (Lgr11).
Laleh uttrycker det så fint i sin låt ”Bara vara mig själv” att så som jag är, det är bra nog, jag ska aldrig ta skit igen. En fras
jag kommer ta med mig i framtiden och göra mitt bästa för att det ska bli en det
normala tillståndet i mitt klassrum. Vi är alla olika, men vi är alla lika bra.
Nottingham beskriver i sin bok ”Utmanande undervisning i klassrummet” att det behöver finnas
förhållningssätt för hur vi ska uppnå den här fördomsfria känslan jag beskriver
ovan. Finns det fungerande förhållningssätt i klassrummet kommer förutsättningarna
för lärande vara mer tillgänglig. Allas åsikter är lika viktiga och att vi
eventuellt tycker olika gör att vi kan lära oss saker ifrån olika
infallsvinklar. Det kommer göra att det skapas utrymme för att tillgodogöra sig
det Nottingham kallar färdigheter, exempelvis dra slutsatser, respektera andra,
vara uppmärksam när andra talar och kunskaper. Nottingham beskriver det i sin bok som FFK-modellen (Nottingham 2013, s. 48-55).
Håller ni med om att respekt för andra är grunden till ett
gott klassrumsklimat?
Skapar det isåfall bästa möjligheten för
att alla ska kunna ta plats och förhoppningvis lättare ta till sig kunskap? Eller ser ni det på ett annorlunda sätt? Berätta gärna!
Referenslista:
·Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.)
(2014). Lärande, skola, bildning: [grundbok för lärare]. (3., [rev.
och uppdaterade] utg.) Stockholm: Natur & kultur.
En sak som fått mig att fundera kring det sociokulturella
perspektivet är när två eller fler kulturer krockar. Elever som undervisas i
skolan går igenom en inlärningsprocess och påverkas av miljön där. Dessutom
finns det även en miljö hemma, där även undervisning sker.
En kulturkrock som kan uppkomma är vid läxhjälpen hemma.
Utvecklingen av undervisningen har utvecklats, och man räknar till exempel inte
på samma sätt som man gjorde förr i tiden. Den äldre generationen räknar med
andra uppställningar inom divisionen, som exemplvis ”den liggande stolen”. Idag
använder vi oss av andra räknesätt. Resultatet av detta blir att föräldrar inte
kan räkna och hjälpa barnen på det ”rätta” sättet som lärarna förväntar sig.
Hur ska vissa barn då kunna lösa hemuppgifterna, om föräldrarna inte kan hjälpa?
Frågor jag ställer er är följande:
·Blir undervisningen lika för alla?
·Vad är positivt med läxor?
·Vad är negativt med läxor?
·Kan den kulturella konflikten vara bra eller
dålig?
Ge gärna exempel på fler kulturkrockar man kan stöta på? Fundera och kommentera fritt!
Jag har utgått ifrån en artikel som tar upp vad Schweizaren
Jean Piaget(Aroseus, u.å.) har haft för inflytande på
hur vi tänker kring den mentala utvecklingen som vi kommer att stöta på.
Artikeln handlar om vilken betydelse vi människor har för
att kunna förstå vår omvärld och hur den påverkar sättet vi lever på. Hela
tiden måste vi ta hänsyn till både nya och gamla erfarenheter utefter
samhällets utveckling.De kan kombineras
genom att med hjälp av nya erfarenheter bygga på de gamla för en allt mer
bredare kunskap. Men även kan de nya erfarenheterna ställa till problem genom
att de gamla inte längre fungerar ihop med de nya. Det blir en utmaning för
oss.
Piaget delar in barnens utveckling i fyra olika stadier. Jag
tänker ta upp det som är mest relevant och det stadiet vi kommer att stöta på
som lärare. Konkreta operationens stadium som infaller när barnen är i mellan 7
till 12 år och har hunnit med att utveckla ett allt mer inre logiskt tänkande.
Vid den här åldern har barnen mer perspektiv på andra människor och förstår sig
på olika konstellationer. Uppfattningen om tidsperspektiv i både nutid, dåtid
och framtiden. Deras logiska resonemang är väl utvecklat men fortfarande är de
beroende av faktiska handlingar kring objekten i deras tankar.
Vad tycker ni är viktigt med att se saker ifrån nya
perspektiv? Hur kommer ni som lärare använda er av både gamla och nya
erfarenheter i er undervisning?
// Evelina Bergman
Artikeln
hittade jag på följande hemsida: Aroseus, F. (u.å.). Jean
Piagets utvecklingsteori. Hämtad 22 november 2016, från
https://lattattlara.com/utvecklingspsykologi/jean-piagets-utvecklingsteori/
Det interaktionistiska
perspektivet utvecklades under mitten på 1800-talet
av bland annat de amerikanska samhällsvetarna, Charles H. Cooley och George
Herbert Mead. De menade att människans viktigaste uppgift var att aktivt tolka
budskap, relationer och situationer genom samspel och interaktion. I samspelet ska båda sidorna enkelt
förstå samma sak på samma sätt. Interaktionen ser även densamma ut mellan
människa och samhälle, och samhällsvetarna menade att individen är en social
varelse. I vår sociala värld lär vi oss om olika roller och relationer och vad
saker och händelser betyder. I det interaktionistiska synsättet styrs inte
människan till någon större del av några inre drivkrafter. Personlighet,
attityd och motiv har ingen större vikt i våra handlingar, däremot är det
samspelet mellan individer och grupper som formar oss.
Mead (2011) intresserade sig för hur barn
utvecklade ett jagmedvetande om sig självt. Det enda sättet för barnet att
utveckla en medvetenhet om sig själv, är att se sig själv med andras ögon.
Barnet måste då ta andra människors roller för att få deras perspektiv i synen
på sig själv.
Nyckeln till utveckling är alltså samspel, men hur förhåller sig detta perspektiv till barn som har autism? Autism har
personer som saknar förmågan att bland annat tolka och läsa av andra personers
kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonläge. Deras förmåga att tolka andra
människors signaler är påtagligt nedsatt. Har personer med autism ingen
utvecklingsmöjlighet alls? På vilket sätt får en person som har autism, enligt
det interaktionistiska perspektivet, en möjlighet att utveckla en medvetenhet
om sig själv? Gäller inte det interaktionistiska perspektivet alla?
(Bild lånad från google)
Hwang, P., & Nilsson, B.
(2011). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och kultur
