Det interaktionistiska
perspektivet utvecklades under mitten på 1800-talet
av bland annat de amerikanska samhällsvetarna, Charles H. Cooley och George
Herbert Mead. De menade att människans viktigaste uppgift var att aktivt tolka
budskap, relationer och situationer genom samspel och interaktion.
I samspelet ska båda sidorna enkelt
förstå samma sak på samma sätt. Interaktionen ser även densamma ut mellan
människa och samhälle, och samhällsvetarna menade att individen är en social
varelse. I vår sociala värld lär vi oss om olika roller och relationer och vad
saker och händelser betyder. I det interaktionistiska synsättet styrs inte
människan till någon större del av några inre drivkrafter. Personlighet,
attityd och motiv har ingen större vikt i våra handlingar, däremot är det
samspelet mellan individer och grupper som formar oss.
Mead (2011) intresserade sig för hur barn
utvecklade ett jagmedvetande om sig självt. Det enda sättet för barnet att
utveckla en medvetenhet om sig själv, är att se sig själv med andras ögon.
Barnet måste då ta andra människors roller för att få deras perspektiv i synen
på sig själv.
Nyckeln till utveckling är alltså samspel, men hur förhåller sig detta perspektiv till barn som har autism? Autism har
personer som saknar förmågan att bland annat tolka och läsa av andra personers
kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonläge. Deras förmåga att tolka andra
människors signaler är påtagligt nedsatt. Har personer med autism ingen
utvecklingsmöjlighet alls? På vilket sätt får en person som har autism, enligt
det interaktionistiska perspektivet, en möjlighet att utveckla en medvetenhet
om sig själv? Gäller inte det interaktionistiska perspektivet alla?
(Bild lånad från google)
Hwang, P., & Nilsson, B.
(2011). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och kultur
Bild:
http://www.kostdemokrati.se/society/files/2013/12/utanfo%CC%88rskap.jpg
/Beyar